Möt Johanna Ojala
Som få sporter handlar längdåkning om den individuella prestationen. Genom skidhistorien har vinnaren ofta varit en skäggig man som fört en ensam kamp mot klockan, kroppen och mjölksyran. SVT:s skidexpert Johanna Ojala menar att det inte är den enda sanningen. Längdåkningen har alltmer utvecklats till att bli en lagsport där gruppen är viktig. (Ur Cirkeln nr 2 2015)
Namn: Johanna Ojala
Född: 20 juni 1982 och uppvuxen i Ånge.
Bor: Sedan 2014 i Åre tillsammans med sambon Cristian och hunden Ofelia.
Karriär: Utbildad på Gymnastik- och idrottshögskolan. 2005–2008 basist i Grand Opening. Tränare på Torsby respektive Östersund skidgymnasium. I dag tränare i det norska proffsstallet Team Leaseplan Go. Sedan vintersäsongen 2013 är hon studioexpert i Vinterstudion på SVT.
Aktuell: I november 2015 är det dags för en ny omgång av Vinterstudion.
Det är lätt att känna igen Johanna Ojala på Åre station. Så här i slutet i april är det glest på perrongen med bara någon enstaka inbiten utförsåkare med ett skidfodral i handen. Dessutom har Johanna Ojala synts i Vinterstudion nästan varenda helg från november till mars för att kommentera världscup och skid-VM. I bilen på väg till trendiga Åre Bageri frågar jag hur det har förändrat hennes liv att bli känd från TV.
– Inte så väldigt mycket faktiskt. Jag märker ju att människor tittar lite och ibland kommer någon fram. Samtidigt blir jag mer och mer mån om mitt privata liv. Jag lämnar inte ut mitt telefonnummer till höger och vänster. Och nu när jag väntar barn känns det ännu viktigare att inte lämna ut mitt privatliv, säger Johanna Ojala.
Hon och sambon Cristian väntar nämligen sitt första barn i början av juli, vilket i sin tur innebär att hon kommer att vara föräldraledig från jobbet i Thomas Alsgaards långloppsteam Lease Plan Go. Däremot hoppas hon kunna vara med i TV-rutan några helger när världscupen i längdåkning drar igång igen i november.
– Min drivkraft för att vara med i Vinterstudion är att dela med mig av mina kunskaper, mina tips och tricks kring träning och teknik, men även ge tittaren ett större perspektiv på en utövares prestation. Jag tycker det är roligt att kunna bidra helt enkelt. Det här med att alla i gruppen ska vara med och bidra är också filosofin för teamet som jag är med och tränar i Norge.
Kometkarriär
Johanna Ojala har närmast gjort en kometkarriär som tränare, endast 31 år gammal handplockades hon av den tidigare OS-medaljören Thomas Alsgaard. Nu har hon arbetat två år i Norge och är en av ytterst få kvinnliga tränare i längdåkningsvärlden.
– När Thomas Alsgaard ringde blev jag först jättenervös och undrade vad jag har att komma med till så meriterade åkare. Sedan tänkte jag att det måste finnas en anledning till att de hör av sig till just mig. Men visst var jag nervös till en början, i Norge är skidåkning nästan på liv och död och det finns en oerhörd press på ledarna för det norska landslaget.
Medan hon slår sig ner med en kopp te och en bit smörgåstårta vid ett träbord på bageriet säger Johanna Ojala att bristen på kvinnliga ledare i mångt och mycket handlar om traditioner. Normen inom skidvärlden är fortfarande en manlig skidåkare och tränaren är företrädesvis en medelålders man med pondus.
– I teorin är många positiva till tanken på en kvinnlig tränare, till exempel frågar ofta folk om inte jag ska bli tränare i det svenska landslaget. Men när det väl blir allvar börjar man ändå prata om att ”han eller han skulle passa för jobbet”, säger hon.
Förtroende steg för steg
Johanna Ojala beskriver sin egen träningsfilosofi som lyhörd och lyssnande. Hon vill stötta åkarna att bli sina egna tränare och stödja dem att fatta bäst beslut.
– Jag är inte så mycket för att peka med hela handen, utan jag vill först lyssna in mig på gruppen. Åkarna ska inte känna sig stampade på, trots allt är det de som känner sin egen kropp bäst. Jag vill bygga upp ett förtroende steg för steg och låta respekten komma efterhand tillsammans med de goda resultaten.
Senaste säsongen har också teamet Lease Plan Go haft stora framgångar, bland annat har Petter Eliasson i stort sett sopat rent i långloppscupen och vunnit de flesta loppen. Johanna Ojala talar entusiastiskt om den goda stämningen i gruppen.
– I fjol hade vi en av våra bästa teknikgenomgångar någonsin, då sade inte jag och den andra tränaren många ord. Det var grabbarna själva som kommenterade passet och delade med sig av sina bästa tips till varandra. Då kände jag att jag hade lyckats som ledare, eftersom min ledarstil bygger på att alla i gruppen har kunskaper och verktyg för att själva kunna bidra.
Blandning av kompetenser
Grunden för en god gruppdynamik, enligt Johanna Ojala, är just att alla bidrar och är engagerade. Det måste också finnas en blandning av olika kompetenser och personligheter. Nu när Team Lease Plan Go håller på att rekrytera inför nästa säsong är det inte självklart att man väljer åkare med de bästa resultaten, utan personen måste också passa in i gänget.
– Under den tid vi tillbringar tillsammans handlar det om att vara aktiv. Du kan inte bara sätta dig och spela spel på telefonen när träningspasset är över. Du måste hela tiden ställa frågor och dela med dig av dina kunskaper. Ett exempel är nu i mars när en av våra åkare inte var på topp under norska mästerskapet, men ändå ville vara med och testa skidor och langa dricka. Han bidrog jättemycket till laginsatsen.
Johanna Ojala pekar på att synen på längdåkningen har förändrats de senaste åren. Gruppens betydelse för den enskilda prestationen blir allt viktigare. Hon tar det mycket framgångsrika norska damlandslaget som ett exempel.
– De har både en mix av olika personligheter och en acceptans för att de är olika. Det gör att de hela tiden sporrar varandra till att bli ännu bättre. Visst måste du i någon mån vara egoist för att lyckas som skidåkare, men i dagens allt tuffare konkurrens behöver du också ett starkt och stöttande team bakom ryggen.
Identitetskris
Hennes egen aktiva skidkarriär tog slut redan vid 21 år. Hon började åka skidor som barn och åkte två junior-VM, men när hon sedan blev skadad var det tufft att hantera situationen.
– Innan dess hade jag aldrig stött på någon motgång, så jag var inte beredd när smällen kom. Det slutade med att jag drog mig undan och kom bort från skidvärlden, vilket i sin tur ledde till att jag tappade motivationen. Det blev en identitetskris eftersom jag varit skidåkare i hela mitt liv.
I stället hamnade hon i musikvärlden tack vare att hon hade spelat fiol i kommunala musikskolan hemma i Ånge.
– Roger, som är sångare i The Grand Opening, berättade att de behövde en violinist. Jag hade aldrig spelat i ett band tidigare, men tänkte varför inte? Sedan spelade jag lite av varje i bandet tills jag började spela bas, när den tidigare basisten hoppade av.
Resultatet blev bland annat två album och flera Europaturnéer. Något som Johanna Ojala själv beskriver som en nyttig erfarenhet för en präktig skidtjej.
Fyrkantig skidvärld
– Det är mycket havregrynsgröt och långkalsonger över skidåkning och det var väldigt nyttigt för mig att umgås med helt andra människor. Det var en ny miljö för mig att plötsligt bo på ”lopphotell” i Hamburg och träffa människor som tog andra substanser än gröt och sportdryck. Till en början var jag väldigt fördömande, men sedan insåg jag att jag inte kan kräva att alla ska leva på samma sätt som jag själv.
Johanna Ojala säger att hon lärde sig mycket om gruppdynamik under tiden i musikvärlden. I ett band handlar det om att jämka samman olika roller och personligheter till en fungerande helhet.
– Det gav mig nya perspektiv och erfarenheter som jag fortfarande har nytta av i dag. Skidvärlden kan vara lite fyrkantig ibland och jag tycker det är viktigt att förstå på djupet att alla är olika personligheter. Konkret kan det betyda att samma träningsupplägg inte fungerar för alla. En del åkare behöver mycket struktur och gör all träning exakt efter boken. Andra, som Petter Northug, är mer konstnärstyper, och går mycket mer på känsla.
Den oundvikliga frågan om hon en dag vill dela med sig av sina kunskaper och bli ledare för det svenska landslaget kan Johanna Ojala inte svara på.
– Framtiden får utvisa vad som händer. Men visst är det dags för fler kvinnor som ledare inom skidvärlden – personligen kan jag också bli väldigt trött på alla gubbar som alltid tror att de vet bäst!