Razaz & Kasim - sju år efter flykten

Ett år senare hade de första stegen tagits i det nya landet, de hade bostad och Razaz väntande barn. Nu, våren 2021 har de två blivit tre. Båda har arbete och framtiden ser ljus ut. Men att byta land är inte enkelt. Familjen och vännerna i Syrien finns varje dag i deras tankar, men de är fast beslutna att bygga ett liv i Sverige. Om de någonsin kommer att kunna besöka hemlandet? På den frågan har de inget svar.

FÖRSTA MÖTET – HÖSTEN 2015

Vi är fyllda av hopp

Asylboendet Åtorp i Munkedal på Västkusten. Det är mitt under flyktingkrisen 2015 då tiotusentals personer kom till Sverige, främst från inbördeskrigets Syrien. Razaz Rostom, 27 och Kasim Kaino, 28 är två av dem vi möter på Åtorp.

De var nygifta när de flydde hemlandet 2014. De tog sig från hemstaden Salamiyya i västra Syrien, via Libanon och Grekland vidare till Sverige. Razaz hade lyckats komma med ett flyg från Grekland, medan Kasim vandrade med en grupp landsmän upp genom Europa. Hans ben är skadat efter alla strapatser.

– Ibland kunde vi åka bil men för det mesta gick vi, berättar han.

Razaz har efter ett års väntan nu fått sitt uppehållstillstånd. Kasim som kom senare väntar fortfarande. (Han fick efter ett år sitt uppehållstillstånd.) Båda har universitetstudier bakom sig, Razaz är lärare och Kasim har studerat geografi. Nu vill de lära sig svenska och komma igång med livet i Sverige så fort som möjligt.

– Vi förlorar tid men är ändå fyllda av hopp. Redan innan kriget sa jag till mina föräldrar att jag ville ha ett spännande liv, ett speciellt liv, säger Razaz.

– Vi vill bli goda medborgare i det här landet, men vi vet ännu inte riktigt hur det ska gå till, säger Kasim.

ANDRA MÖTET – HÖSTEN 2016

Lätt att känna sig ensam i ett nytt land

Ett år efter det första mötet, hösten 2016, träffar vi Kasim och Razaz i deras lilla lägenhet i Uddevalla. Redan på Åtorp lärde de känna Lars Wallin på Studiefrämjandet. De blev vänner och Lars har hjälpt dem att hitta en bostad.
För ett år sedan pratade vi engelska, nu kämpar de för att hitta svenska ord att forma till meningar.

– Ni pratar ett väldigt svårt språk, suckar Razaz och serverar arabiskt kardemummadoftande kaffe.

Redan efter ett år i Sverige har Kasim tagit steget in på arbetsmarknaden. Han jobbar som studiehandledare på en gymnasieskola med yrkesförberedande program.

– Det är jättebra för mig. Jag trivs, tjänar egna pengar, får träffa svenskar och träna svenska, säger han.

Vi tar en promenad i ett kvällsöde Uddevalla. Kontrasten är stor till det myllrande gatulivet hemma i Syrien.

– Det är lätt att känna sig väldigt ensam i ett nytt land, säger Razaz. Jag saknar alla vardagliga småsaker hemifrån. Som att gå ut och småprata med vänner, sitta på café och känna den varma syriska solen mot huden.

Fortfarande pågår kriget i Syrien, men Razaz och Kasim försöker undvika att tänka på det. De ser hellre framåt.

– Jag vill utveckla mig själv och få ett bra yrke. I Syrien är det krig, Sverige är ett säkert land, det är stor skillnad.

Mitt i samtalet pekar Razaz lite försynt på sin mage.

– Vi väntar en ny familjemedlem, säger Kasim och ler stort.

TREDJE MÖTET – VINTERN 2021

Du måste hitta nycklarna in i samhället

Det går drygt fyra år innan vi möts igen, den här gången digitalt via Teams. Förra gången vi sågs var Razaz gravid. Nu finns här en liten fyraårig dotter som vill ha mammas och pappas uppmärksamhet mest hela tiden.

– Det är underbart att vara mamma, hinner Razaz säga innan hon försvinner från skärmen och säger något på arabiska till sin dotter.

– Vi pratar mest arabiska med henne här hemma, men på förskolan och med kompisarna är det svenska som gäller.

När vi senast sågs hade Kasim och Razaz varit i Sverige bara drygt ett år och allt var nytt. De bor fortfarande kvar i Uddevalla, nu i en tvåa på 63 kvm. Drömmen om ett eget radhus eller en villa växer sig starkare för varje dag.

– Vi får se, kanske på fem års sikt, säger Razaz.

Båda trivs i Uddevalla, men är inte heller främmande för att flytta.

– Det finns ett ordspråk på arabiska som säger att ”där du får jobb, där får du stanna”, säger Kasim.

Arbete har varit en prioritering under Kasims och Razaz första år i Sverige. Razaz utbildade sig till lärare i Syrien, och hann med att jobba några år innan de flydde. Ett fast lärarjobb här i Sverige visade sig inte vara så lätt, trots att hon ganska snabbt fick sin lärarlegitimation. Hon berättar om många rektorers tveksamhet att anställda en utländsk lärare.

– Under ett år sökte jag mer än hundra lärarjobb, det som gjorde mig besviken var att jag inte ens blev kallad till intervju, säger hon.

Så småningom lyckades det, och nu jobbar hon på en friskola i Uddevalla, och undervisar mest i matematik.

Kasim jobbar, liksom förra gången vi sågs, som studiehandledare på olika skolor i Uddevalla. Han kompletterar nu sina akademiska studier från Syrien med pedagogik, även han med sikte på att bli lärare.

Båda återkommer flera gånger till den avgörande betydelse ett arbete har för att etablera sig i ett nytt land.

– Jag hade tur som fick ett jobb tidigt, jag tjänade egna pengar och kunde landa i Sverige, lära mig språket och mer om hur det svenska samhället fungerar, säger Kasim.

Razaz fyller på:

– Innan jag fick jobb tänkte jag, vad gör jag här? När du kommer till ett nytt land känner du dig svag och ensam. Att jobba gör att du känner dig starkare, du får självförtroende och det öppnar dörrar till sociala relationer.

Båda beskriver svårigheterna att på djupet förstå hur det svenska vardagssamhället fungerar – hur relationer formas, om språkets nyanser och de ofta outtalade sociala koderna.

– Du måste ju hitta nycklarna in i samhället, och det är inte lätt om du aldrig träffar några svenskar, säger Kasim. Jag var stressad i början och funderade: Vad ska jag säga till människor? Vad kan man fråga om? Det är lätt att säga att den som kommer till ett nytt land ska anpassa sig, i praktiken är det svårt.

– Det är så mycket man har med sig från barndomen, du kan liksom inte bygga om hela dig själv, säger Kasim.

Avståndet mellan människor tycker båda är en avgörande skillnad mellan Sverige och Syrien.

– Syrien bygger på grupprelationer, Sverige på individrelationer, menar Kasim.

– Vi kommer från ett samhälle med täta relationer mellan människor. Vi har några vänner här, både svenska och från Syrien. Men jag tycker det är svårt att få personliga relationer här i Sverige, menar Razaz.

Det finns också många saker de uppskattar i Sverige. ”Friheten” är det ord som direkt kommer över Razaz läppar.

– Friheten är det bästa med Sverige.
 I Syrien är man nästan rädd för sin rektor. Här kan du kan öppet säga vad du tycker.

– Men kommer det du säger att leda till förändring? Det är en annan dimension av det hela, inflikar Kasim och fortsätter:

– Jag uppskattar de demokratiska värderingar som det här samhället bygger på. Det finns en demokratisk grund som märks, både i vardagen och i samhället i stort.

Saknaden efter familj och vänner är stor. Heidi får aldrig träffa sina mor- och farföräldrar, annat än på skärmen. Razaz föräldrar flydde till Tyskland under kriget, men är nu tillbaka i Syrien.

Hur känns det att inte kunna träffa sina föräldrar?

– Jag kan uttrycka det med några ord: De gråter alltid när vi pratar med dem, säger Kasim.

Båda tvivlar på att de kommer att kunna besöka Syrien igen. Kasim vet inte hur myndigheterna skulle reagera om han återvände.

– Men jag hoppas kunna se mitt hemland någon gång i livet.

– Det känns sorgligt. Kanske att jag kan åka tillbaka någon gång, men jag kommer inte att stanna där, säger Razaz.

Sverige är deras hem nu, och deras dotters födelseland. Minnena från flykten kommer alltid att finnas kvar, liksom de blandade känslor den som byter land kanske alltid får bära med sig.

– Vi är stolta över den resa vi gjorde och över vad vi har gjort här i Sverige, säger Kasim.

Razas nickar instämmande:

– Vi hade tur, vi har träffat bra människor här i Sverige som inte har lurat oss. Och vi ligger inte på botten av Medelhavet.

Ur Cirkeln nr 1 2021.