Mustafa Panshiri - mission integration

NAMN: Mustafa Oanshiri, 31.
YRKE: Före detta polis, numera föreläsare.
FAMILJ: Sambo och bonusdotter. Mamma, pappa och lillasyster i Stockholm, lillebror i Berlin.
BOR: Bostadsrätt i Linköping
LÄSER: Just nu Dan Korns Kalle Anka på kräftskiva. Jättebra bok om svensk kultur.
LYSSNAR PÅ: Mycket podcast. Gärna Sam Harris, en filosof från USA. All slags musik, har länge gillat Kent. Lyssnar inte på så mycket nytt längre, det är väl åldern ...
FÖREBILD: Amineh Kakabaveh i vänsterpartiet. Hon gör ett jättebra jobb mot hedersvåld.

– Varför säljer staten alkohol?
– Hur kan ni tillåta homosexuella att gifta sig?
– Hur fungerar en kondom?

Många frågor dyker upp för den som nyss kommit till Sverige från Afghanistan, eller för den delen Somalia eller Syrien.
– Du har ju landat i en helt ny värld, klart att du har frågor, säger Mustafa Panshiri.

Precis så var det för honom själv, när han för 20 år sedan kom hit från Afghanistan. Han var visserligen bara 11 år, men frågorna fanns där. För två år sedan jobbade Mustafa som polis i Linköping. Den stora flyktingvågen väckte liv i hans egna minnen.
– Jag satte mig och skrev ner allt jag själv tyckte var konstigt med Sverige när jag kom hit.

Frågorna – och hans svar – ledde till det första samtalet med ensamkommande flyktingar. Då i polisuniform som en del av det brottsförebyggande arbetet. Det första mötet har följts av hundratals. Mustafa är efterfrågad i hela landet, har uppmärksammats i media och fått pris som årets folkbildare.
– Ungdomarna vill till och med ta selfies med mig, säger han och skrattar.

Vi träffas mitt i Stockholm, ett stenkast från Riksdagshuset. I går var han i Täby och föreläste och om ett par timmar väntar nästa möte, med Elisabeth Svantesson, ekonomiskpolitisk talesperson för moderaterna.
– Jag vet inte riktigt vad hon vill, det var hon som ville träffa mig, säger han och tillägger att han inte är med i något politiskt parti.
– Jag har fått frågan, men det är befriande att vara fri.

Nostalgisk dröm

Mustafa är uppväxt i en välutbildad sekulär muslimsk familj. När talibanerna kom till makten 1996 tvingades de fly hemlandet.
– Vi har fortfarande starka band till Afghanistan. Min pappa åkte tillbaka på besök för några år sedan men det blev inte alls som han tänkt. Den nostalgiska drömmen om hemlandet krockade med verkligheten.

Redan i skolan hemma i Nacka ville Mustafa bli polis, trots att han inte kände till någon polis med afghanskt ursprung. Föräldrarna var tveksamma.
– Pappa sa att jag aldrig skulle kunna göra karriär inom polisen, det får bara svenskar göra.

Men polis blev han, och har inte ångrat sig.
– Det behövs många fler med invandrarbakgrund i blåljusyrken.

Lagarna först

Nu har Mustafa gjort uppehåll i polisyrket och ägnar sig på heltid åt att prata med nyanlända ungdomar, och med vuxna som arbetar med invandrade. Han har koll på resorna och berättar (inte utan stolthet) att han de senaste två åren besökt 171 av Sveriges 290 kommuner.
– Ungdomarna längtar efter att få ställa frågor. Att prata om skillnader och likheter.

Att han själv är invandrare underlättar. Polisbakgrunden är också ett plus i kanten. Vilket budskap har då Mustafa till dem han möter? Lagar och värderingar är två nyckelord han återkommer till. Först lagarna.
– Vi måste vara tydliga och säga till alla som kommer till Sverige: Är du muslim, kristen eller buddhist? Det skiter vi i. Homosexuell? Helt okej. Svart eller vit? Spelar ingen roll. Men! Det här är våra lagar. Vi har yttrandefrihet, tryckfrihet, diskrimineringslag. Lagarna gäller alla i Sverige, även för dig! Du måste inte älska lagen, men du måste följa den.

Komplicerade kulturkrockar

Nästa punkt är värderingarna. Och här blir det genast mer komplicerat.
– Jag upptäckte att det inte räcker med att berätta om lagarna. När människor kommer hit från en helt annan kultur, måste vi inse att det är stora skillnader, och våga lyfta fram dem.

Sexualitet, jämställdhet och yttrandefrihet är tre heta ämnen som nästan alltid kommer upp.
– Alla är för jämställdhet och yttrandefrihet. Men när jag frågar om det är okej att din syster går ensam till badhuset eller om det är fritt fram att kritisera din religion, då säger många nej.

Vad svarar han på det?

– Jag talar om att vi har starka värderingar i Sverige om jämlikhet och om individens frihet. Vi måste våga säga att även ett mångkulturellt samhälle behöver en gemensam värderingsbas. Hur den ska se ut är inte självklart, och just det ska vi prata om.

Han tillägger lite syrligt att han sällan stöter på någon som klarar av att definiera vad ordet mångkulturellt samhälle betyder.
– Alla verkar älska det, men ingen kan förklara vad det innebär i praktiken, inte ens våra politiker.

Shariapolis

Att hävda att alla som bor här måste följa svenska lagar, och att prata om de värderingar som lagarna vilar på, borde väl inte vara kontroversiellt? Mustafa skrattar, suckar och skakar på huvudet samtidigt.
– I Sverige är vi så ängsliga och ovana att prata om kulturskillnader.

Bakom ängsligheten ligger rädslan för konflikter och för att bli misstänkliggjord, tror Mustafa.
– Skräcken för att bli kallad rasist har gjort att många undvikit att prata om utmaningarna med invandringen.

Han har själv fått utstå en del – från olika håll.
– Vissa högerextrema tror att jag vill starta en shariapolis och de från vänster kritiserar mig för att predika svenska värderingar.

Landet lagom – skitsnack!

Som så ofta i Sverige, menar Mustafa, svänger pendeln från den ena ytterligheten snabbt över till den andra. Öppna era hjärtan ena dagen, stängda gränser nästa.
– Man säger att Sverige är landet lagom. Vilket skitsnack!

Nu är det plötsligt fritt fram att prata om svenskhet och att alla direkt ska anpassa sig till det nya landet.
– Lika konstigt det! Det går inte att säga till en afghansk kvinna att kasta av sig burkan, ta på sig bikinin och gå till simhallen. Vi behöver helt enkelt nyansera vårt sätt att tänka.

Själv försöker han lugnt och sakligt förklara för ungdomarna vilka värderingar som ligger bakom våra lagar, till exempel lagen mot barnaga.
– Vi slår ju inte barn av rädsla för att hamna i fängelse eller för att socialtjänsten ska ta barnen, utan för att vi faktiskt anser att det är fel.

Mest diskussion blir det kring frågan om homosexualitet. För en del nyanlända är det obegripligt att två män kan gifta sig och ha möjlighet att adoptera barn. Då gäller det att förklara lagstiftningen och, återigen, värderingarna bakom lagen.
– Men glöm inte att Sverige på sjuttiotalet klassade homosexualitet som en sjukdom. Värderingar kan ändras men ibland måste det få ta lite tid. Jag säger aldrig till ungdomarna att de tycker fel. Men jag frågar varför de tycker som de gör. Det är en bra början.

BÄST OCH SÄMST

Bäst och sämst med Sverige: Oj, vad svårt… Bäst är friheten för varje individ. Sämst att Sverige är fredsskadat. Vi har haft fred, frihet och demokrati så länge så vi tar det för givet. Allt detta måste man kämpa för hela tiden.

Bäst och sämst med Afghanistan: Bäst är maten och gästfriheten, sämst är att det är ett djupt patriarkalt samhälle.

Mustafa Panshiris debutbok:  DET LILLA LANDET SOM KUNDE

Det lilla landet som kunde (Vulkan förlag) heter Mustafa Panshiris rykande färska debutbok som han skrivit tillsammans med journalisten Jens Ganman. Hur hantera vi integrationen i Sverige? Vad gör vi med dem som inte vill integreras? I sin bok ställer Mustafa Panshiri dessa och andra frågor till en rad personer – från Jimmy Åkesson till imamer och feminister.
– Jag är mycket spänd på reaktionerna, säger Mustafa Panshiri.

Ur Cirkeln nr 1 2018.