• Language

    Use Google Translate to view the web site in another language.

Gå till Studiefrämjandet.se

Tidlösa tankar om folkbildning

2021 är det 100 år sedan kvinnor för första gången fick rösta i allmänna val. Många i början av förra seklet var tongivande i kampen för yttrandefrihet, demokrati – och folkbildning. Har deras tankar någon betydelse nu, 100 år senare? Kan de kanske hjälpa dagens studieförbund att se framåt? Vi tittar närmare på vad fem folkbildningspionjärer skrivit, sagt och gjort. (Ur Cirkeln nr 4 2020)

Oscar Olsson (1877–1950)

Studiecirkelns fader

Oscar Olsson brukar beskrivas som studiecirkelns fader, eftersom han 1902 föreslog en ny studieform inom nykterhetsrörelsen IOGT – studiecirkeln. Oscar Olsson kallades även Olsson med skägget.

Liksom många andra folkbildningspionjärer såg han bildning som mer än torra fakta och ”nyttiga” yrkeskunskaper. Folkbildningen är en frihetsrörelse, där människor ska lyfta sig själva och varandra till fullvärdiga medborgare, med rättigheter och ansvar.

Oscar Olsson arbetade som lärare och var under drygt trettio år riksdagsledamot för socialdemokraterna. Han var en stark förespråkare för enhetsskolan, det vill säga att barn från olika samhällsklasser ska gå i samma skolor.

Ur Folklig självuppfostran, 1918:

”De studiecirklar som nu, sexton år efter den första cirkelns bildande, finnas i vårt land, äro varandra högst olika i sina arbetsformer. Var och en anpassar sig efter medlemmarnas intressen och förmåga att få dessa tillgodosedda. ... Huvudsaken att komma ihåg är emellertid att samtals- och umgängesformen är studiecirkelns väsentliga arbetsmetod.”

Läs mer: Folkbildningsideal för folkrörelsearbete: två förgrundsgestalter: Oscar Olsson och Justus Elgeskog av Lars Svedberg (2007).

Kata Dalström (1858–1923)

Tankens frihet

Kata Dalström kom från en förmögen familj och blev en av den tidiga arbetarrörelsens mest kända kvinnor. Från början socialdemokrat, på tjugotalet kommunist. Hela tiden stridbar, självständig och ovillig att rätta in sig i leden.

Att hon lockades av österländska religioner och drogs till buddhismen var kanske inte så gångbart bland hennes kommunistkamrater. Under hela sitt liv var hon en hängiven folkbildare som åkte landet runt, föreläste och agiterade, inte minst om allmän och lika rösträtt.

Ur Bildning och klasskamp, 1909:

”Vad är att göra? ... Bjuda ungdomen vetandets 
frukter i sådan form, att de skänker 
dem glädje och njutning. Och först och främst lära de unga 
att tänka själva. Lära dem att med kalla kritiska 
blickar granska allt och behålla vad 
de själva efter jämförande och 
tänkande – anse vara bäst. Och framför allt ej i något fall öva 
censur på tankens område.”

Läs mer: Kata Dalström. Agitatorn som gick sin egen väg av Gunnela Björk (2017).

Ellen Key (1849–1926)

Hjärtats bildning

Ellen Key var lärare, samhällsdebattör och författare. Hon var en av de första som krävde kvinnlig rösträtt och en stridbar kämpe för yttrandefrihet. I hennes mest kända bok, Barnets århundrade från 1900, menar hon att varje barn ska få utvecklas fritt, utifrån sina förutsättningar. Fri uppfostran applåderades knappast av alla på den tiden, men boken blev en bästsäljare och översattes till mer än tio språk.

Ellen Key talar om hjärtats bildning och menar att det är en livslång process, till skillnad från målinriktad yrkesutbildning. Livslångt lärande alltså, innan begreppet var uppfunnet. Ett citat från Ellen Key som levt kvar i vår tid är att ”bildning är det som är kvar, sedan vi glömt allt vad vi lärt oss”.

Ur Bildning, några synpunkter, 1897:

”Den kunnige bär sina kunskaper som de forna husmödrarna buro sin skramlande nyckelknippa: Som ett tecken på värdighet. Den bildade skattar nycklarna endast i den mån de för honom öppnar nya världar, dit hans tanke, känsla och fantasi locka honom. Varje gång den bildade beträder ett sådant för honom nytt område gripes han av vördnad inför dess oändliga vidder – en vördnad som är den verkliga bildningens kännetecken.”

Läs mer: Ellen Key – en europeisk intellektuell av Ronny Ambjörnsson (2012).

Hans Larsson (1862–1944)

Delaktighetens lycka

Hans Larsson var bondson från Skåne och gjorde en riktig klassresa med en snabb akademisk karriär i Lund, där han 39 år gammal blev professor i teoretisk filosofi. Hans Larssons böcker lästes flitigt i folkbildningens barndom, och i skriften Om bildning och självstudier beskriver han fyra former av bildning: medborgerlig, etisk, estetisk och logisk.

Intuition och helhetssyn är viktiga begrepp för Hans Larsson. Namnet på hans doktorsavhandling var Kants transcendentala deduktion af kategorierna. Bara titeln gör att man förstår att han på sin tid kallades Kloke-Hans.

Ur Om bildning och självstudier, 1908:

”Kommer bildningen att göra en lyckligare? … Om man betraktar 
som en lycka att bli delaktig av mera värdiga former av såväl sorg som fröjd, så skänker sann bildning osvikligen lycka, men om man med lycka menar frihet från lidande, så leder bildningens väg icke till målet – och knappast någon annan väg heller.”

Natanael Beskow (1865–1953)

Hjälp till livsorientering

Natanael Beskow var predikant och författare, och en av de mest kända profilerna inom svensk folkhögskola. Tillsammans med Ebba Pauli bildade han 1912 Birkagårdens folkhögskola i Stockholm, som ännu finns kvar.

Natanael Beskow var pacifist och anhängare av en ”social kristendom”. Han betonade vikten av ämneskunskaper, men menade att en viktig uppgift för folkhögskolorna och folkbildningen är enskilda människors karaktärsdaning och ”hjälp till livsorientering”.

Låter namnet Beskow bekant? Jo, det stämmer, Natanael var gift med den kända barnboksförfattaren Elsa Beskow.

Ur Folkhögskolans insats i de svenska arbetarnas bildningssträvanden, 1922:

”För att kunna utöva makt i samhället kräves en kunskap som ger vidsyn ut över sammanhanget, det kräves ödmjukhet inför verkligheten – fakta och lagar – det kräves sanningskärlek och osjälviskhet. Människor med denna kunskap och detta sinne är det som framför allt behövs för det nya samhället. Vi behöva dem på det särskilt ansvariga platserna – det skulle inte vara så bedrövligt som det är, om vi hade dem där. Men vi behöva dem också i de djupa leden – vilka skulle eljest förstå att sätta de rätta personerna på ansvarsposterna?”

Ur Cirkeln nr 4 2020.

  • Text: Thomas Östlund
  • Senast ändrad: 11 december 2020