Studieförbunden och bidragen

Vi lämnar därför den högröstade debatten och försöker i stället reda ut begreppen. Och det visar sig snabbt att studieförbundens statsbidrag är en ganska komplicerad historia. Häng med på en bidragsresa i tio kapitel.

1. Statsbidraget till studieförbunden

Det finns tio studieförbund i Sverige som är godkända för att få statsbidrag. Riksdagen beslutar varje år om en summa pengar till studieförbund och folkhögskolor, det så kallade folkbildningsanslaget. År 2019 fick studieförbunden dela på ungefär 1,8 miljarder kronor.

2. Folkbildningsrådet fördelar pengar

Folkbildningsrådet fördelar statsbidraget till de tio studie-förbunden. Folkbildningsrådet är en förening, som består av organisationer. Medlemmar är studieförbundens och folkhögskolornas intresseorganisationer. Folkbildningsrådet har vissa uppdrag från regeringen, bland annat att fördela statsbidragen och följa upp verksamheten i studieförbunden.

En del kritiserar detta så kallade självförvaltningssystem, och menar att det är fel att studieförbunden själva har inflytande över bidragen. Skälet till systemet, som infördes 1991, är att staten inte ska styra studieförbunden. Frihet under ansvar, kan man säga.

3. Hur fördelas bidraget mellan studieförbunden?

Nu blir det lite mer komplicerat, och för enkelhetens skull avstår vi från alla detaljer.

Grundtanken i bidragsfördelningen är att mängden verksamhet i varje studieförbund avgör deras del av ”bidragskakan”. Och eftersom kakan inte ökar med mängden verksamhet blir resultatet en kamp om marknadsandelar, för att tala näringslivsspråk. Här heter valutan studietimmar, där en studietimme är 45 minuters cirkelstudier.

På cirkelns närvarolista anges deltagarnas namn, personnummer och hur många studietimmar cirkeln pågår. Cirkelledaren intygar, skriver under och lämnar listan till studieförbundet.

År 2019 genomfördes i studieförbunden över 12,1 miljoner studietimmar i 240 000 studiecirklar. Enkel matematik visar att varje cirkel i genomsnitt varar mer än 50 studietimmar. Många cirklar pågår väldigt länge och väldigt mycket! Det gillar studieförbunden.

Liten utvikning – vad är en studiecirkel?

Dags för en liten utvikning från bidragsspåret. Vad tänker du på när du hör ordet studiecirkel? Många svarar en kurs hos ett studieförbund, kanske i akvarellmålning eller spanska. Med kursavgift, en ledare som kan sitt ämne och med cirkelträffar i studieförbundets lokaler.

Sådana studiecirklar finns, men var definitivt vanligare förr i tiden. De flesta cirklar sker numera i kamratgrupper och i föreningar. Det kan vara ett musikband, ett kompisgäng som diskuterar litteratur, en valpkurs i en hundklubb – och tusentals andra exempel.

Studieförbundet är anordnare av alla cirklar, det är ett krav, men i praktiken sköts mycket kring cirkeln av föreningen eller av gruppen själv. Det här får, som vi snart ska se, vissa följder.

4. Jakt på timmar

Tillbaka till huvudspåret – hur statsbidraget fördelas mellan studieförbunden.

Som vi sett avgör antalet studietimmar hur stor del av statsbidragskakan som går till varje studieförbund. ”Timjakt” har i decennier varit ett begrepp i studieförbundsvärlden. Det betyder att mycket kraft, alltför mycket menar många, går åt till att jaga studietimmar. ”Hur många timmar har du dragit in?”, är en fråga som ställts från mer än en studieförbundschef.

Men hallå, kanske någon tänker, är studieförbundens mål verkligen att jaga timmar? De brukar väl påstå att de vill göra samhället och demokratin bättre. Jovisst, men lika sant är att resurser ger möjligheter. Pengar är en stark drivkraft, både för människor och organisationer.

Men var går då gränserna i denna jakt på timmar?

Ett exempel: Tänk om en cirkel med åtta deltagare delas upp i två grupper, som sitter på var sin sida av rummet. Vips har en cirkel blivit två och studieförbundet ”dragit in” dubbelt så många studietimmar.

Så här var det väl inte tänkt, men timjakten kan ibland få ganska skruvade konsekvenser. Är då detta per definition alltid fusk? Det kan ju faktiskt finnas lägen då det är helt befogat att göra två studiecirklar av en. Kanske för att deltagarna vågar prata mer och lärandet blir bättre. Ni ser, det är inte enkelt…

5. Köpa timmar?

Begreppet ”köpa timmar” gör det hela ännu lite mer komplicerat. Som vi tidigare sagt genomförs många cirklar i föreningar och fria grupper. Och så klart känner många föreningar till studietimmarnas värde för studieförbunden. Då är det lätt hänt att studietimmarna blir en handelsvara.

Det finns historier om att föreningar går runt till olika studieförbund och frågar vad de får i ersättning per studietimme. Studieförbunden försöker komma bort från detta, genom mer eller mindre detaljerade regler för hur och vilka kostnader i 
studiecirkeln som kan ersättas.

”Statsbidraget ska användas för studieförbundets kostnader för folkbildningsverksamheten”, står det i riktlinjerna från Folkbildningsrådet. Frågan är vad det egentligen betyder. Lokalkostnader? Musikutrustning? Litteratur? Licenskostnad för programvara? Fikabröd? Snöplogning av en plan för hundkurser?

Ska studieförbundets anställda köpa boken till bokcirkeln, eller kan cirkelledaren köpa boken och lämna in ett kvitto? Listan på exempel kan göras hur lång som helst – liksom studieförbundens diskussioner om vilka kostnader som kan ersättas.

6. Var går gränsen?

Eftersom studietimmar är hårdvaluta i bidragsspelet, är det inte konstigt att kreativiteten frodas när det gäller att tänja på gränserna för vad som får rapporteras som en ”studiecirkeltimme”. Det finns vissa riktlinjer från Folkbildningsrådet, bland annat de här:

• En studiecirkel ”kännetecknas av gemensamma planmässigt bedrivna studier”.
• Studiecirkeln ska ha en ”dokumenterad plan för studiecirkelns deltagare”.
• ”Repetition, övning och tillämpning är vanliga metoder för lärande men när lärandet övergår i utövande kan verksamheten inte längre utgöra underlag för statsbidrag.”

Som ni förstår lämnar detta öppet för tolkning: Är yoga studier? Hur detaljerad ska en studieplan vara? När övergår övning till utövande? Riktlinjerna svarar inte på dessa frågor – men studieförbunden brottas med dem.

Många menar att ”studiecirkeln” på senare tid har devalverats till att mer handla om en aktivitet vilken som helst, i stället för ”planmässigt bedrivna studier”, som det står i riktlinjerna. Promenera med hund, öva på låtar i replokalen, sjunga i kör, laga vegetarisk mat i grupp – visst kan det vara givande och trevliga aktiviteter, men när är det en ”rapporteringsbar” studiecirkel?

Gränsdragningsfrågor har diskuterats mycket, både inom och mellan de tio studieförbunden. Det är inte enkelt att komma överens om vad gränserna ska dras. Helst ska de ju också dras med samma måttstock i alla studieförbund, annars blir det orättvist.

7. Får man säga vad som helst på en studietimme?

Det finns en annan aspekt på gränsdragningsfrågan. Ska studieförbunden stå bakom allt som sker i deras cirklar? Hur är det med homofoba hiphopgrupper och islamistiska föreläsare? Högerextrema rockband och militanta veganer?

Ska dessa företeelser verkligen få frodas i den statsbidragsstödda studieförbundsvärlden? I grunden handlar frågan om hur långt studieförbundens ansvar sträcker sig för själva innehållet i studiecirklarna. Moralpoliser är kanske inte vad folkbildningens företrädare drömmer om att vara.

I debatten har det framförts risker att skattepengar till studieförbunden hamnar i orätta, kanske till och med kriminella, händer. Redan på nittiotalet våndades Studiefrämjandet över om de skulle tillåta musikgrupper som spelade vit-makt-musik i deras replokaler.

Frågan är alltså inte ny och inte heller enkel. Åsikterna är delade. Den som vill fördjupa sig kan till exempel titta i den statliga Demokrativillkorsutredningen från 2019 som just handlar om demokrativillkor för att föreningslivet ska få offentliga bidrag.

8. Fusk och brott

Hittills har vi mest skrivit om komplicerade gränsdragningsfrågor. Inte brottsligt och knappast fusk, snarare en följd av ett otydligt och volymdrivande fördelningssystem. Men på senare tid har uppenbara fuskhistorier avslöjats i studieförbunden, även i Studiefrämjandet.

Om en anställd på ett studieförbund förskingrar pengar eller medvetet manipulerar systemet för att öka antalet studietimmar är det så klart fusk, i en del fall brottslig verksamhet. Samma sak om en förening lämnar in närvarolistor på studiecirklar som aldrig ägt rum, eller rapporterar samma cirkel till flera studieförbund.

Hundra procents säkerhet mot fusk och brott är nog omöjligt. Inte ens storbankerna med sina penningtvätthistorier kan skydda sig mot uppsåtlig brottslig verksamhet. Men säkert går det att göra mer i studieförbunden, genom interna kontrollfunktioner, utbildning och att prata mer om åt vilket håll den etiska kompassen ska peka.

9. Varför har inte studieförbunden koll?

Nu måsta vi stanna upp och fråga oss: Har inte de som jobbar på studieförbunden koll på vad som händer? Säkert är det så, för det mesta i alla fall. Men jakten på timmar ställer många inför ett dilemma. Det är massor av cirklar och timmar att hålla koll på. Och mycket av verksamheten sker i grupper och föreningar, långt från studieförbundens egna lokaler.

”Folkbildning är ett högriskprojekt”, har professor Erik Amnå skrivit, med tanke på att det ändå kan vara värt priset att i ett demokratiskt samhälle stödja människor som vill lära och engagera sig, med risken att det ibland går överstyr. Ett system som bygger på tillit har alltså sina poänger. Frågan är bara när tilliten övergår i naiv blåögdhet.

10. Varför görs inget åt fördelningssystemet?

Om alla suckar över timjakt och gråzoner, hur kan det då komma sig att detta hatade bidragsfördelningssystem överlevt? Det kan man verkligen fråga sig. Studieförbunden själva kan ju påverka det, som medlemmar i Folkbildningsrådet.

Det enklaste svaret är att ingen har kommit på något bättre. Regeringen har flera gånger efterlyst att bidragen ska fördelas utifrån kvalitet och inte enbart kvantitet.

Det låter rimligt, ända tills man frågar sig vem som ska avgöra vad som är ”god kvalitet”. Ska en musikcirkel vara mindre värd än en cirkel i spanska? Ska mer lärande ge mer bidrag? Eller fler goda samtal i cirklarna? Ska cirklar med lågutbildade deltagare vara mer värda? Ja ni ser, vem ska bestämma och bedöma?

Skattepengar ska ju inte fördelas godtyckligt. Det ska vara rättvist, förutsägbart och helst inte innebära att studieförbunden drunknar i byråkrati.

Så vad återstår då, i väntan på det perfekta bidragssystemet? Det studieförbunden nu testar är bättre egenkontroll, samkörning av dataregister och tydligare gränser för vad som får rapporteras för statsbidrag. Och dessutom, skarpare glasögon för att komma åt brottslig verksamhet. Återstår att se om det hjälper.

Stor granskning i Studiefrämjandet

Studiefrämjandet har i projektet Fenix genomlyst verksamheten för att minska risken för framtida bidragsfusk och felaktigheter. Läs artikeln här!

De tio studieförbunden

ABF • Bilda • Ibn Rushd • Folkuniversitetet • Kulturens • Medborgarskolan 
NBV • Sensus • Studiefrämjandet • Studieförbundet Vuxenskolan

Regler för studiecirklar

• En studiecirkel har minst 3 och max 20 deltagare (inklusive ledaren).
• Gruppen träffas minst tre gånger och totalt minst nio studietimmar (en studietimme är 45 minuter).
• Deltagarna är 13 år eller äldre.
• Studiecirkeln har en dokumenterad plan för genomförandet och för det studiematerial som används.
• Studiecirkeln har en ledare som studieförbundet har godkänt.

Mer om bidragen

• Kulturprogram och Annan folkbildningsverksamhet är två andra verksamhetsformer som ligger till grund för fördelning av statsbidrag mellan studieförbunden.
• Kulturprogram kan vara föreläsningar, konserter, utställningar eller föreställningar av olika slag.
• Annan folkbildningsverksamhet är en friare form av verksamhet, där grupperna kan vara större än i en cirkel och deltagarna minst sex år.
• Även antalet enskilda personer som deltar i varje studieförbunds studieverksamhet och antalet kommuner där verksamhet sker påverkar bidragsfördelningen.

Ur Cirkeln nr 1 2021.