Fri och frivillig folkbildning – vad menas med det?
”Folkbildningen ska vara fri och frivillig”. Just dessa två ord – fritt och frivilligt – har under lång tid varit som ett mantra i studieförbund och högskolor. Här reder vi ut vad de står för. (Ur Cirkeln nr 1 2022)
Det var för snart åttio år sedan, i 1944 års folkbildningsutredning, som begreppet ”fritt och frivilligt” myntades. Sedan dess har orden hängt med som en grundbult i folkbildningen. Men vad står då fritt och frivilligt egentligen för?
Frivilligheten innebär att ingen tvingas delta i en studiecirkel eller folkhögskolekurs. Du väljer själv om du vill vara med, eller sluta. Varför är då frivilligheten så betydelsefull? Helt enkelt för att det sätter en alldeles särskild prägel på verksamheten. Ingen utomstående bestämmer över en studiecirkel, det gör deltagarna själva. Stor frihet alltså.
Friheten handlar också om att studieförbunden och folkhögskolorna är självständiga organisationer. I Studiefrämjandet har de 19 medlemsorganisationerna ett avgörande inflytande.
Ingen detaljstyrning
Tanken om ”fritt och frivilligt” betyder också att stat, kommuner och regioner inte detaljstyr hur de offentliga anslagen till folkbildningen ska användas, precis som regeringen skrev redan 1944. Lite grann kan man jämföra med kulturpolitiken, där man brukar prata om ”armlängds avstånd”, det vill säga att politiker ska ge förutsättningar för kultur, men inte bestämma vad som ska visas på museer och teatrar.
Såklart måste studieförbunden också ta intryck av de önskemål som människor uttrycker. Det är ju frivilligt att delta, och utan deltagare ingen folkbildning. Och just för att studieförbunden har sin frihet, kan de anpassa verksamheten utifrån människors behov och intressen.
Ibland har politiker lite svårt att hålla fingrarna i styr och vill gärna bestämma mer i detalj hur anslaget till folkbildningen ska användas. Studieförbunden brukar då påminna om att ”fritt och frivilligt” är en princip som är värd att bevara.
- Ordet folkbildning används lite olika. Ibland kan en person kallas för folkbildare. Ett teveprogram kan också vara folkbildande. Men med ”folkbildningen” menas i allmänhet verksamheten i de 10 studieförbunden och de 155 folkhögskolorna.
Folkbildningspolitik anno 1947
”Statens stöd får … icke leda till att bildningsarbetets frihet inskränkes. Genom en byråkratisering skulle … en av de viktigaste förutsättningarna för det fria bildningsarbetet ryckas undan. I enlighet härmed utgår utredningen från att bildningsverksamheten … omhänderhavas av enskilda organisationer, som lämnas en förhållandevis stor frihet vid användningen av de föreslagna statsunderstöden.”
”Folkbildningsarbetet skall vara fritt och frivilligt.”
”Bildningsarbetets främsta uppgift angives vara att uppväcka medborgarnas sinne för andliga värden och i olika avseenden medverka till vårt folks demokratiska fostran.”
Ur proposition angående åtgärder för främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, 7 mars 1947, utifrån 1944 års folkbildningsutredning.