Roligare bejaka än befalla
Många hundägare lägger ner stor kraft på att uppfostra sina hundar. Men det går också att tänka tvärt om: Vad är det egentligen hundarna lär oss människor? En hel del, menar frilansjournalisten Carina Järvenhag i sin krönika. (Ur Cirkeln nr 3 2022)
När jag i 40-årsåldern åkte hem med min första hundvalp kändes ansvaret för den lilla pälsklädda varelsen svindlande. Inte blev det bättre av att Morris skrek hjärtskärande under de första tio milen. Så här i efterhand verkar det ganska logiskt. Endast nio veckor gammal togs han från sin mamma, syskon och trygga miljö och forslades bort i en bil av två främlingar.
Morris lärde mig mycket under de nära elva år som vår relation varade. Framför allt fick han mig förstå (i efterhand) vad jag inte borde ha gjort, till exempel att inte dra i kopplet och skrika ”tyst” när han skällde på andra hanhundar. Mina inpass gjorde bara att han uppfattade situationen som ännu mer hotfull.
Han lärde mig också att det gäller att börja tidigt med att vänja valpen vid sådant som kloklippning och att dra hårstrån ur öronen. Bearded collie är en mycket hårig ras med päls överallt. Kanske gjorde alla mina nybörjarfel att Morris blev en mer otrygg hund än han hade varit annars.
I dag – och i alla fall för mig – handlar livet med hund mycket mer om samspel och gemensamma mål än om dominans och bestraffning. Tidigare sågs lydnad som ett mål i sig. Jämförelser gjordes med vargflocken som alltid har en dominant ledare. En stor skillnad är att hundar är helt inriktade på ett socialt liv tillsammans med människan med ett stort fokus på att läsa av våra signaler.
Social som få kom Frost in i mitt liv för drygt sex år sedan, också en Bearded collie, men med ett helt annat temperament än sin föregångare. Frost är en livsnjutare som tror alla om gott och är beredd att ge hela sin kärlek till den som ger honom den minsta lilla uppmuntran.
Den här översvallande glädjen ställer naturligtvis till bekymmer, som när han välter saker, smutsar ner människor och ställer till allmän oreda. Men Frost har lärt mig att det kanske inte spelar så stor roll om inte allt är perfekt. Han har också lärt mig att ta tillvara stunden och att en deadline kan vänta en stund medan vi leker med en pinne på ängen.
Frost är även en mästare på att läsa av stämningslägen. Om jag är ledsen, orolig, eller höjer rösten litegrann, märker han det direkt. I ett nafs är han vid min sida och jag omsluts av ”pälsig” kärlek. Denna lyhördhet har bland annat lett till att de äktenskapliga grälen är så gott som obefintliga. Han är alldeles för känslig för sådant!
Tack Frost (och Morris) för att ni har lärt mig att det är roligare att bejaka livet än att befalla!
/Carina Järvenhag, frilansjournalist