Björnjakt - min passion
Läs intervjun med jägaren Eddie Gabrielsson från Jämtland - om sina jaktminnen och sin passion för björnjakt. (Ur Cirkeln nr 4 2017)
Björnjakt - både skräck och förtjusning
Namn: Eddie Gabrielsson, 48 år
Bor: Byn Kvissle i Jämtland, på en gård med åkrar och skog runt omkring.
Familj: Fru och två utflugna döttrar.
Jobbar: Inom ambulanssjukvården.
Lyssnar på: Allt utom opera. Helst hårdrock från 60-80-talet.
Läser: Helst inte mer än Länstidningen.
Varför björnjakt?
En härlig blandning av skräck och förtjusning, med tanke på att björnen är ett jagande djur, och älgen ett flyende. Det gör skillnad! Om du skadskjuter en björn kan du vara riktigt illa ute. Ändå är björnjakt något de flesta jägare vill vara med om. På Bergs östra och västra storlicens i Jämtland ger vi alla jaktlag möjlighet att vara med. I år har vi en tilldelning på 70 björnar i länet. Jag är jaktledare numera, så för mig blir det mer kommunikation mellan jaktlagen än jakt.
Hur började ditt jaktintresse?
När jag var 19 gick jag och en kompis jägarutbildning. Sedan hade jag en svacka när barnen var små, men nu är det full fart igen.
Vad gör du när du inte jagar?
Jobbar på ambulansen och leder jaktutbildningar. På våren brukar jag leda Jägarskolan i samarbete med Studiefrämjandet. Har även Vård i det vilda, en endagskurs genom Jägareförbundet om hur man tar hand om människa och hund i ett livshotande läge.
Är svenska jägare kunniga?
Ja, generellt tycker jag det. De som går utbildningar lär sig ju mycket, men inte alla jägare är vana att gå på kurs. Som ledare gäller det att hantera de ovana. Ta det lugnt, enkelt och förklara i rätt ordning. Genom mitt jobb är jag ganska van att läsa av personer i grupp, se deras reaktioner och kroppsspråk och anpassa mig utifrån det.