• Language

    Use Google Translate to view the web site in another language.

Gå till Studiefrämjandet.se

Möt Caroline af Ugglas

Blunda och tänk på en ledare. Vem ser du? En man i kostym? Jesus? Caroline af Ugglas med röd clownnäsa? För fansen och medlemmarna i Kör för alla är hon en självklar vägvisare till konsten att sjunga och samtidigt vara sig själv fullt ut. (Ur Cirkeln nr 1 2013)

Namn: Caroline af Ugglas
Ålder: 41 år.
Bor: I ett hus i skogen utanför Kungsängen.
Familj: En trettonårig dotter och en sexårig son samt en man med artonårig dotter.
Inspirationskällor: Farmor och barnen.
Aktuell med: Senaste albumet ”Jag har katten”. Konstutställningar i Sverige och utomlands.

Att Caroline är en ledare av rang är en självklarhet för de som är med i Kör för alla. Själv säger hon så här:
– Egentligen är jag inte en sådan som står och pekar med hela handen. Det skulle gå illa för mig som chef på Ericsson. Men kören brinner jag för, då faller det sig naturligt. Så okej då, det är väl ett ledarskap och jag är väl ganska bra på det. Eller jättebra till och med, tillägger hon med ett snabbt leende.

Visst vill hon göra en intervju om ledarskap, men det får bli i samband med en Kör för alla-repetition. På dagarna måste hon måla inför två aktuella utställningar. Målningar som ofta föreställer henne själv med clownnäsa.

Ingen chefstyp

– Alla människor har en clownnäsa och de som inte vet det kan inte ta av den. Förstår man clownnäsan så hajar man hela grejen. Förstår man den inte så kan man ju fortsätta så, säger hon lite illmarigt.

Caroline af Ugglas kanske aldrig blir urtypen för en chef. Hjärnan vill stoppa in henne i andra fack. Konstnär, folkkär artist och en som gör vad som faller henne in. Hur ser hon ut egentligen, är det gummistövlar hon har på sig i direktsändning?

Hennes nya album heter Jag har katten, låtarna handlar om ensamhet och trasiga relationer men också om att vara sig själv. Hon har målat omslaget själv, ett självporträtt med clownnäsa.
– Tre psykologer har oberoende av varandra sagt till mig att de använder min musik i sin partnerterapi. Paren lyssnar på mina låtar och sen diskuterar de. Det tycker jag är jättesmickrande. Då har man fått ord på sådant som folk tycker är viktigt.

Just i kväll ska hon få 1 200 mer eller mindre musikaliska människor att brista ut i ”I don’t care! I love it!” med liv och lust, magstöd och stämmor. Hur gör mänskan?
– Vi har en röst- och sångmetod som min kära mor utvecklat och som fungerar bra. Sedan är jag ganska överdriven som person och visar att det inte är läskigt att göra bort sig. Då vågar de göra likadant och vågar mer och mer.

Vad är pinsamt?

Det är en varm och mörk höstkväll i oktober och terminsstart för körens Stockholmsavdelning. En strid ström av silhuetter strömmar in som mörk materia i Filadelfias ljustempel på Rörstrandsgatan. Caroline hälsar på den ene och andre medan hon funderar vidare.
– Eller göra bort sig förresten… Det är väl snarare att man inte behöver vara så spänd hela tiden. Jag skäms sällan och tycker inte att något är särskilt pinsamt. Att vara pinsam är en helt annan grej, det är när man är jobbig mot andra människor.

Caroline av Ugglas har brutit mot många normer för att få vara sig själv. Som barn, kvinna och som artist.
– Jag tycker att det är lite äckligt det här med att alla ska se ut och vara på ett visst sätt, det kan bli lite falskt.

Att ha gått sin egen väg har gett henne konflikter men också styrka. I dag är det länge sen hon tyckte något var pinsamt. Det gör henne trygg och skapar en trovärdighet och ärlighet som verkar frigörande på andra. Hon lyfter gärna fram defekter hos sig själv som hon vet att många delar.
– Ja, idén är att andra kan känna, ”åh vad skönt, känner hon så kan jag också leva ut det”. Det är då man inser att defekten kanske inte är någon defekt, utan en effekt som man kan vända till styrka.

Synkat hjärtbeat

Bakom disken i vestibulen sitter Heinz Liljedahl – make, producent och vapendragare. I tolv har de drivit kören tillsammans. Konceptet bygger på stora repetitioner med mycket humor och känsla, besök av kända gästartister och så grand finale-konsert i slutet på terminen. På scen kompletterar de varandra, han det tystlåtna ankaret, hon som tar alla situationer på volley och hela tiden förnyar energin i rummet. Med sig har de även en glad Andreas som spelar congas.

Caroline sippar på en ramlösa och kontrollerar att dagens låtar hamnat på plats i datorn. Publiken börjar strömma in och ta plats.

Närmast sätter sig veteranerna, de som tappat blygseln och sjunger med utan att skämmas. Många hälsar på varandra som vänner eller kollegor och anländer i grupp. Nykomlingarna placerar sig oftast längst bak, på läktaren. De ser sig omkring och försöker verka obesvärade, en och annan tuggar tyst på en macka. Vad ska hända här i kväll?
– Folk får ta den plats de själva vill i kören. Men känner jag att de mesar ur för mycket därbak då är alla tvungna att göra om låten. Jag vill få ett visst energiflöde på hela kören, annars känner jag inte att det blir lyckat.

Byggnaden är magnifik, skapad för gemenskap och upplevelse. Det blir mer och mer fullsatt på både parkett och läktare.
– Det jag ger är nycklar till att hitta sången. Den är läkande, frigör endorfiner, adrenalin, serotonin, oxytocin och dopamin, glädjeämnen som gör att man känner vällust.

Hon tror också att det finns ett stort behov av att göra saker tillsammans. Att det blir mer och mer sällsynt.
– Det är ju egen lyckas dräng som gäller annars. Men när man står och sjunger i kör slår alla hjärtan i takt. Vi synkar hjärtslagen och det är helt sjukt! Forskarna vet inte varför, det har nog med beatet i musiken att göra.

Caroline har två käpphästar för att lära ut sång.
– Det gäller att ha attityd och gilla sig själv. Gillar man sig själv blir det lättare för andra att gilla det de hör.

Om det inte går att gilla sig själv på en gång får man låtsas.
– Då kanske publiken går på det och när man märker det så kanske man till slut hittar ett visst självförtroende och börjar gilla sig själv på riktigt. Man kan börja med att spela en roll eller teater, ut med läpparna och på med en attityd!

Hö-hö-hö! Gäspa!

Så är det dags. En körmedlem kliver upp på scen och berättar att körens fadderbarn mår bra. Sedan kliver Caroline upp. En tunn gestalt i blå platåskor, vit t-shirt och svarta gympabrallor. Hon får genast kontakt med publiken och sätter igång uppvärmningsövningarna.
– Händerna på magen och så andas vi in och blir tjocka. Andas ut och rulla bak axlarna…

Caroline sjunger före och kören svarar. För att inte struphuvudet ska blockera stämbanden måste vi ideligen gäspa.
– Hö-hö-hö! Gäspa! Treklang nu! Gäs-pa! Mo-mo-mo-mo…

Stämmorna i kören blir allt starkare, tonarten stiger.
– Heej-heej-heej-heej! Och så säger vi Heinz Heinz Heeeeeinz… Gäspa! Kom kom kom!

Medan Heinz och Andreas gör sig redo på scenen gör kören en attitydövning.
– Ut med läpparna, upp med blicken och se kaxiga ut. Säg: Pop! Och sänk huvet nedåt, se lömsk ut och säg: Rock.

Det blir lite fniss.
– Var allvarliga när ni gör det här annars betyder det ingenting, den här övningen! Är ni med? Pop! Rock! Pop! Rock!
– Ni anar inte hur utvecklande det där var… Bra! Då sitter det.

Sen kör vi. 1 200 personer sjunger ”I löövve rock and roll, put another dime in the jukebox baby”. Andra gången är det ganska bra tryck, men Caroline triggar oss ännu mer.
– Jag vill ha mer svulst och rock’n’roll här!

Efteråt är Caroline nöjd och varm. Jag frågar henne vilken ledare hon själv skulle acceptera.
– Någon som är rak och tydlig och inte lindar in saker och ting. Och som ger mig uppskattning och en varm filt efteråt om det varit tufft.

Vill du våga mer än du gör?

Här är Caroline af Ugglas låtval till dig:

  • Rockin’ in the Free World – Neil Young
  • Everybody hurts – R.E.M
  • Jealous guy – John Lennon
  • Work me lord – Janis Joplin
  • Jag ger dig min morgon – Fred Åkerström

Carolines kommenterar sina egna låtar

Hon har inte

Var med i melodifestivalen. En av de bästa rent textmässigt som jag försöker leva efter. Jag skrivit den som ett pekfinger till mig själv och till andra att hamna inte i den situationen. Man får inte glömma att man måste jobba på ett förhållande för att det ska blomma hela tiden. Den betyder jättemycket för mig.

Somnade utan att säga förlåt

Favorit från senaste plattan. Det är också en sådan där grej som är viktig att man inte ska göra, somna utan att säga förlåt. Jag tycker det är skitsvårt, jag är en stolt jävel. Men jag ligger där och trilskas och säger inte förlåt, det gör jag faktiskt inte. Men jag ger ljud ifrån mig… Som han hör och fångar upp så att det till slut blir ett förlåt… Det är farligt när man börjar lägga sig som ovänner – det är då det kan börja gå åt helvete.

Du reser dig och går

Den handlar om när man tenderar att vara jobbig för andra att vara med. Man börjar jävlas för att man själv har problem. Att man vill att den andre ska stanna kvar och ta fajten. Egentligen vill man en kram, inte bli lämnad.

Caroline af Ugglas om självkänsla: Döm inte dig själv efter dina tankar

  • Självkänsla är dagsform. Vissa dagar är man sämre, det är då man behöver boostas. Försök intala dig själv att du ska skita i vad andra tycker.
  • Inse att du är vacker för den du är och för det du skapar. Spegelbilden är ganska ointressant.
  • Skönhet är ganska banalt, det kommer inifrån. Gilla din kropp men lägg mer kraft på insidan. Åk till en sjukgymnast i stället för att ta ett piller. Skit i naglarna och ta reda på varför du har ont.
  • Utgå från dig själv. Är du god? Ja, om du handlar gott. Döm inte dig själv efter dina tankar. Det du gör och den du väljer att framstå som det är du.

Läs mer om Studiefrämjandet sångverksamhet!

Ur Cirkeln nr 1 2013.

  • Text: Henrik Möller
  • Senast ändrad: 2 juli 2020